Som utlovat i inlägget om Sulfitfabriken/Betongfabriken i Järpen, presenterar vi nu
Vålbackens tegelbruk! Eller snarare Tegellunds tegelbruk, senare uppköpt av Vålbacken…

En otroligt imponerande byggnad i hjärtat av Jämtland.

Jag är inte riktigt hundra på måtten, men sisådär en 70×30m i 5 plan!
Och eftersom vi besöker denna byggnad så är det ju 10 500kvm övergivet och otroligt förfallet utrymme!  

Det här visade sig vara en perfekt utflykt en Onsdagskväll. Det gick t.om att åka lastbil nästan ända fram.
Enda nackdelen var att jag var ensam. I denna förfallna träbyggnad som är i stånd att rasa vilken sekund som helst.

Här får man springa fort och med lätta fötter!

Så här såg det ut då det begav sig… (Bilden lånad av Humbug)

Västra hissen…

Nu har jag laddat tillräckligt för att gå in…
Med tanke på att byggnaden “bångnar” så känns det lite oroligt i magen, kanske p.g.a. att jag stannade till hemma och endast åt en glass till middag med min kära sambo… Men lite spänd är jag ändå…   

1906 uppförde Östersunds Tegelindustri AB ett nytt tegelbruk, endast 300 meter ifrån Vålbackens tegelbruk!

Byggnaden uppfördes i fem våningar med en 18-kammars ringugn i botten.

Ringugnar eller cirkelugnar som de också kallades, var ugnar som är byggda som cirkelformade tunnlar. Man tillämpade något som man kallade cirkeldrift. Medan teglet i den del av ugnens cirkelkropp brändes i en värme upp till 1000 grader, plockade man i en annan del ut och staplade samtidigt in nypressat, ännu obränt tegel.

Genom denna cirkeldrift fick också halva ugnen växelvis vila. Ugnen rymde 180 000 tegel. Bränningen utfördes genom att man matade ner träribb eller kolstybb genom små hål, s.k. klockor, i ugnens tak.

Genom dessa kunde man se ner i det glödande inferno där tegelstenarna fick sin röda färg. Teglet brändes normalt vid en temperatur runt 1000 grader. (Bilden tagen från ugnens ovansida på andra våningen)

Kidsen har haft det mysigt inne i ugnen med värmeljus och kanske folköl?  
Det var vanligt förr i tiden att luffare och annat löst folk spenderade tid inne i och ovanpå ringugnarna på tegelbruken runt om i landet, där fanns ved och plats att elda och bruken oftast låg i träda.

Mellersta & Norra Sveriges Ångpanneförenings dataskylt till en av hissarna…
“Hissen tar 500kg eller Gun Johansson”….  

På Spengelska heter det “El Enklo Hisso”…

Ser innertaket på nedersta våningen ut sådär så undrar jag hur det ser ut längre upp…

Jag klättrar väl upp för den avsågade trappen… Men… Vad är det för blodigt som ligger där?

Innan jag tar första klivet upp för trappen så knakar det till bakom mig, då först lägger jag märke till att ytterväggen är helt sönderruttnad nertill… den vägg som bär upp hela den västra fasaden! Ähh… Vi går upp ändå…   

Ovanpå ugnen så ser man tydligt klockorna där man släppte ner träbitarna i ugnen…  Det finns även ett tjockt, tjockt lager med en svart, glimrande sand, liknande den man finner i gamla varmvattenberedare/vattenrenare, ovanpå ugnen.

Det verkar som någon varit riktigt våghalsig och byggt en hopp-ramp på andra våningen…

Under de månader per år som bruket var i drift sysselsatte man många gubbar här.

I Vålbacken verkar man ha använt en smått oren Kaolin-lera till sin produktion…
Det är väldigt ljust… De mer järnhaltiga lerorna ger ett rött tegel…

Tegellunds bruk hade den tidens bäst tänkbara utrustning och det bästa maskineriet.

Det syns ju tydligt fortfarande, även fast de flesta maskiner är bortplockade för länge sedan…

På dessa “träbrickor” staplade man ett  lager med stenar när man kört leran genom valsverket, snäckpressen och ut genom munstycket och formats till stenar, sedan…

…lade man dem på vagnar, skickade upp dessa med hissen till torkvåningarna  för torkning och…
 

…sedan ner igen för bränning i ugnen.

Ett stort järnhjul ca 1 meter i diameter är på väg ner genom våningarna…

1909 Gick Tegellunds och Vålbackens bruk ihop efter en ganska ensidig konkurrens i flera år.

Under första världskriget lades verksamheten vid Tegellunds ner och kördes endast någon gång.

1926 lade man ner råstenstillverkningen vid Tegellunds Bruk och uppförde en linbana mellan de två bruken.
(På bilden syns en av “liftkorgarna”)
Undra om nån nånsin åkte på dessa emellan? I bet someone did…  

Man fortsatte alltså att torka och bränna också i Tegellunds bruk fram till 1962, då man moderniserat Vålbackens bruk så pass att det gamla “nybruket” inte behövdes längre.

Sedan dess har tiden stått stilla och…

…bruket har förfallit.

Hade bara taket klarat sig bättre och man förhindrat att pelarna på bottenvåningen blivit fuktiga skulle säkert byggnaden stått sig bra i ännu ett sekel…

Jag har hört talas om att ungar som varit här och lekt har sprungit på taket, men efter den förra bilden verkar det otroligt osäkert… Fin utsikt mot Brunflo….

Hejdå Tegellunds Bruk!

Källor:
Wikipedia
Tegelbolaget i Östersund
Jamtli’s Bildarkiv - En fin bild på bruket då det var nytt.